Lönepolicyn och utvecklandet av den

Staten har i stort sett en enhetlig lönepolicy, men den verkställs utgående från ämbetsverksspecifika lägen, behov och tillämpningar. Det viktigaste medlet för tillämpningen av statsförvaltningens lönepolicy har varit det så kallade nya lönesystemet (vpj). Reformerandet av lönesystemen har hört till hörnstenarna i statens personalpolicy. Riktlinjerna för ibruktagandet av vpj drogs upp både i statsrådets principbeslut om utvecklandet av statsförvaltningens personalpolitik samt inom statssektorns tjänste- och kollektivavtalsverksamhet. Vpj-systemen utgör en sporrande, konkurrenskraftig och rättvis grund för lönesättningen.

Tyngdpunkterna vid vidareutvecklandet av lönepolicyn och vpj består av en allt tydligare koppling till effektivt ledande och resultatgivande verksamhet, utnyttjande av även andra medel än enbart vpj inom belöningshelheten, användning av arbetsgivarens lönepolitiska utvecklingsåtgärder vid sidan av avtalspolitiken, förbättring av konkurrenskraften i syfte att trygga tillgången till och bevarandet av kompetent arbetskraft samt lönejämlikhet mellan kvinnor och män. Staten har i egenskap av arbetsgivare fäst särskild uppmärksamhet vid förbättrandet av den yttre konkurrenskraften när det gäller mellanledningen och krävande sakkunniguppgifter. Resultatpremier och andra belöningssätt utvecklas också kontinuerligt.

Utvecklandet av vpj sker inom ämbetsverken och till stora delar i samband med avtalsverksamheten. Det är fråga om den viktigaste formen av kollektivt avtalande på ämbetsverksnivå inom statssektorn. Avtal på statlig centralnivå har en central betydelse för riktningen av utvecklandet av lönepolitiken och statens lönesystem. I de tjänste- och kollektivavtal på statlig centralnivå som ingåtts för avtalsperioden 2012 - 2014 har användningen av potten på ämbetsverksnivå riktats enligt följande:

Avlöningen ska främja effektiviteten inom statsförvaltningen och dess verksamhetsenheter, förbättra konkurrenskraften när det gäller att trygga tillgången till och bevarandet av kompetent arbetskraft samt förbättra lönejämlikheten mellan kvinnor och män. Ämbetsverkspotten får inte ens delvis genomföras som en allmän förhöjning eller som någon annan förhöjning som alla får. Lönesystemets allmänna sporrande effekt ska bevaras. Potterna ska riktas till strukturell förändring av vpj-systemen, speciellt till fastställande och gradering av grunderna och tabellerna för uppgiftsspecifika och personliga lönedelar på ett sporrande och konsekvent sätt, samt till att förbättra lönedelarnas anpassningsförmåga till krav- och prestationsändringar.

Utvecklandet av lönepolicyn på de ovan nämnda sätten innebär utmaningar för avtalsverksamhet och arbetsgivarkompetens på ämbetsverks- och centralnivå, och de har mötts med framgång. Staten måste i egenskap av arbetsgivare även klara av att påvisa och förverkliga för personalens del de positiva möjligheter som följer av förbättrad produktivitet genom att styra resurser som frigörs tack vare ökad produktivitet även till uppmuntrande lönepolicy. Såväl utmaningarna som möjligheterna är aktuella både vid ämbetsverkens kontinuerliga verkningsfulla arbete och vid många organisationers förändringssituationer.

Utskriftsversion